Ett märkligt 100-årsjubileum

John Nelson Hyde är en viktig förebild som behöver uppmärksammas. Överallt dit jag kom som ung missionär i Pakistan, fick jag frågan om jag visste vem ”den bedjande missionären” var.  Jag hade aldrig hört hans namn tidigare. Men tack vare honom hade tusentals hinduer och muslimer omvänt sig till kristen tro. Hans mål var först att få vinna en människa till kristen tro varje dag, under ett helt år. Drygt 400 tog emot Jesus under det första året. Därefter hade han ett mål att vinna två personer till frälsning varje dag och ett år senare hade han som mål att vinna fyra människor varje dag till kristen tro. Sedan blev det ofta tio omvändelser varje dag och ändå fler när hela byar tog emot Jesus Kristus som Frälsare i påtagliga andliga besökelsetider.

John Nelson Hyde blev inte mer än 46 år gammal. Han dog år 1912 och missionshistorien uppmärksammar i år ett märkligt 100-årsjubileum efter denna unika missionsgärning. När han kom till Indien hade han svårt att lära sig språket på grund av nedsatt hörsel. Men han arbetade målmedvetet och upplevde samtidigt en Guds kallelse att fram för allt påverka genom bön.

Han motiverade till en omfattande bönerörelse som innebar att många kristna lovade att varje dag bedja en halv timme, för att fler skulle bli frälsta. Själv kunde man se John Nelson Hyde i bön på knä utan uppehåll i 36 timmar. Han hade 30-dagarsperioder då han inte gjorde något annat än bad. När missionssällskapet i Amerika fick rapporter om hur ensidigt han arbetade så ville man i ett skede att han skulle resa hem och lämna missionsarbetet. Man ansåg att han inte gjorde vad som förväntades av en missionär. Men John Nelson Hyde var övertygad om sin kallelse och vann inflytande, förtroende och påverkade mer än de flesta.

När jag i början av 1960-talet besökte byarna intill staden Sialkot, samtalade jag med gamla män som kom ihåg ”den bedjande missionären” som levde ibland dem femtio år tillbaka. Många hade glömt hans namn, men berättade om missionären som alltid var i bön. De berättade hur han kunde ha som mål att under en dag få leda tio hinduer till kristen tro. När kvällen kom hade ingen blivit kristen. Men John Nelson Hyde fortsatte att bedja och sent på kvällen kom en efter en till hans böneplats och ville uppleva frälsning och förvandling. Strax innan midnatt hade tio personer blivit frälsta.

Jag blev så inspirerad vid ett tillfälle att jag satte upp samma mål för en söndags gudstjänster i Pakistan. Just den söndagen hade jag predikat i fem större och mindre samlingar. Ingen tog emot budskapet och jag var ganska missmodig i slutet av det sista mötet. Jag skulle just avsluta då jag sa att ”det måste finnas tio personer här i kväll som vill ta emot Jesus, men ni tvekar fortfarande”. Då reste sig en efter en i folksamlingen och innan midnatt hade tio pakistanare tagit emot Kristus till frälsning.

”Ropa ut Kristi seger”, var det sista John Nelson Hyde sa innan han den 17 februari 1912 flyttade till sitt himmelska hem. Han blev 46 år och orsaken till hans död var att hjärtat hade blivit så ansträngt av hans ständiga bönekamp, att han var helt utsliten.

Som ung missionär påverkades jag av berättelserna om den bedjande missionären. Jag tror att min bror Kjell Sjöberg formades till den speciella bönetjänst som karaktäriserade hans liv, eftersom även han arbetade i Punjab under mer än tio år som missionär och pionjär i församlingsgrundande verksamhet.

2012 är det alltså ett hundra år sedan John Nelson Hyde dog. Han blev 46 år gammal. Hans exempel borde motivera till fördjupad medvetenhet om bönens betydelse. Genom bön påverkas andliga områden där demoniskt inflytande kan besegras.

STANLEY SJÖBERG